Bockstyre på teatern

Jag har nu gjort ca 8 föreställningar av "kul & kusligt i kullisserna". En vandring genom teaterhuset i Uddevalla och med en avslutande monolog, allt för 5:e klassare.

När jag fick förfrågan om att göra "Kul & Kusligt" tvekade jag först, kände mig osäker på om jag skulle klara av det och tycka att det var skoj. Eftersom jag har egna barn i just den åldern visste jag hur krävande det kunde bli.
Barn i 11-års åldern är i någon slags gränszon mellan fantasin och verkligheten.
Här gäller det att hitta ett tilltal som fungerar.

Jag ville ge dem något som berör, något där vi kunde känna igen oss i varandra. Inte bara göra det "kul & kusligt". Detta är ju trots allt ett viktigt möte med teatern, och ett viktigt möte för teatern med sin framtida publik.

Jag bestämde mig för att berätta en historia om mig själv när jag var 12 år gammal och åkte på stryk utanför Asponds gatukök i Motala. En händelse som har varit tongivande för mig genom hela livet. Med en sån berättelse kan man bara inte misslyckas.
Det blev monologen "Bockstyre".

Eftersom jag har till uppgift att först leda barnen genom teaterns lokaler och berätta om hur vi producerar teater ville jag också väva in min berättelse i denna vandring. Det resulterade i att jag vävde samman allt, mitt vuxna jag med den 12-årige grabben, min egen son (som är 12) och min egen pappa. Sorg och glädje, skuld och oskuld blev någon slags tematik.

Barnen (och lärare) har varit fantastiska i mötet med mig. Jag känner påtgaligt att jag gör en välgärning för första gången på många år. Mötet med barnen blir direkt och jag lyckas nå både lärare och elever.

Det är nu det sista jag gör som skådespelare på Regionteatern innan min anställning upphör. Det är slutet på min karriär som skådespelare.
Jag som trodde när, jag var 22 år, att jag vid det här laget skulle stå på Dramatens stora scen och deklamera Per Gynt eller nått sånt.
Istället slutade jag i källaren i en gammal slakteribyggnad i Uddevalla. Och tänk att det är ingen slump.... Jag avslutar med segerfanan högt i topp. Det var det här som jag trodde på, det var detta som var meningen med teater.
Ett diplom från Hennes Majestät går aldrig upp mot 29 barnansikten som visar sin glädje över ett möte en vuxen som vet hur det är.

Jag är trött, men stolt. Trött av alla år i turnébilar och kalla gymnastiksalar, trött av alla politiker som aldrig lär förstå den verkliga meningen med barnkultur. Trött av alla regissörer som inte ser skådepelaren, som inte vill förstå att konsten i teater handlar främst om skådespeleri.
Jag är stolt över alla skådespelare som nästan alltid är kreativa, välvilliga, sårbara och hängivna. Stolt över alla som fortsätter tro på att teater är ett elexir för mänsklighetens överlevnad.

Du är välkommen att se min föreställning "Bockstyre" på teatern i Uddevalla. Ring bara och kolla om det finns plats på någon av klassföreställningarna.

Ulf Michal
Skådespelare/ regissör på Regionteater Väst